Ett stort TACK till alla er som har bett för mig och har följt mig under min tid i Bolivia. Jag är så tacksam och glad för att jag har fått ha med er på min resa. Det har fått betyda mer än ni kan förstå och jag kan inte beskriva min tacksamhet.

 

Det är tre veckor sedan jag för första gången stod på svensk mark efter att ha varit i Bolivia i 8,5 månad. Jag vet inte alls vad jag ska säga och inte vet jag vad jag egentligen känner heller. Du vet, Bolivia var mitt hem de senaste 8,5 månaderna. Där var min vardag, där var mitt liv. Och det tror jag inte att många runt omkring mig faktiskt förstår. Det känns som att ingenting har hänt samtidigt som att allting har hänt. Det är en konstig känsla. Jag har inte vågat reflektera över hur jag mår just nu. För jag vet att samtidigt som jag är glad så är jag inte glad. Fast jag är glad. 

 

Det var ett jobbigt år i Bolivia men det var också ett oerhört betydelsefullt år. Jag vet att Gud ledde mig dit och jag vet idag att hans planer var helt andra än mina. Jag har fått lära mig mycket under detta år och det har verkligen varit en resa. Inte bara resa som att fysiskt flytta någonstans för den största resan skedde nog inom mig. Vilket var jobbigt, men nödvändigt. Jag hoppas nu att resan kan fortsätta. Nu i sommar arbetar jag på sjukhuset här i staden där jag bor (vilket är oerhört roligt) och till hösten ska jag gå bibelskola Livskraft. Du som känner att du vill fortsätta ha mig i dina tankar och böner får gärna fortsätta be för mitt kommande år på bibelskolan. Det tror jag kan behövas.

Tack!! /Linnea Sandgren