Idag är det 5 dagar kvar tills min resa påbörjas och mina känslor är blandade. Jag ser verkligen fram emot att få möta livet där borta i Bolivia men samtidigt dras jag till att vara kvar i Sverige. Lika mycket som jag tycker att det ska bli spännande att åka så tycker jag att det är väldigt tungt. Här i Sverige har jag mitt liv. Jag har familj, vänner, kille osv. Jag har ett jättebra liv här som jag inte vill tappa samtidigt som jag dras för att åka iväg. 

 

Jag har under hela mitt liv längtat efter att få åka ut någonstans i världen för att testa på mission. Eftersom att mina föräldrar och farföräldrar har jobbat i Bolivia en gång i tiden så är jag inte direkt chockad över att jag själv hamnar där för stunden. Mitt beslut om att åka till Bolivia handlar däremot inte om mina föräldrar eller farföräldrar även om jag tror att de har färgat min syn på det hela. Mitt beslut handlar faktiskt om mig och Gud. 

 

Många av er vet redan historien bakom det hela men för att snabbt ta en tillbakablick:
Tankarna om Testa Mission hade länge funnits inom mig men det var inte förrän livet kom ikapp mig i julas som jag faktiskt bestämde mig för att jag skulle söka till Testa Mission och anledningen var först och främst för komma bort från verkligheten som jag hade här. Pågrund av olika anledningar så bestämde jag mig för att jag skulle gå en bibelskola i Sverige istället men för att göra lång historia kort så kom jag in på båda. Jag bad om ett tydligt tecken och ett väldigt tydligt fick jag genom att det på vägen utanför mitt hus stod tre bilar. En röd, en gul och en grön. De tre färgerna i rätt ordning som är precis så på Bolivias flagga. 

 

Även om jag tycker att det är jobbigt att lämna mitt hem i Sverige och mitt liv här, så vet jag att det Gud har för mig är större. Ja, det finns dagar som jag ligger hemma och gråter. Ja, det finns dagar som jag nästan ger upp och stannar hemma istället. Men jag tror på Gud och litar på Honom. Jag tror på att Han har lett mig hela vägen hit och jag litar på att Han hjälper mig på vägen. Jag vet verkligen att jag vill göra det här men jag tycker att det är jobbigt ändå. Och det är okej.

 

Min församling här hemma i Ljungby är just i detta nu på en församlingshelg tillsammans och jag åkte bara över dagen idag för att ändå få träffa min extra stora familj innan jag snart åker. Jag insåg en sak idag och det slog mig så starkt. Jag inte behöver vara rädd när jag åker på torsdag för jag vet att hela min familj står där bakom och ber för mig. Jag vet att min församling har med mig i sina böner och jag är så tacksam för det. Jag vet att det kommer vara jobbigt när jag åker men jag vet också att alla mina dagar kommer vara i Guds händer.

 

Jag har många gånger bett om att Gud ska leda mig på sina vägar och nu när Han gjort det tänker jag inte välja en annan väg. Precis som Petrus säger till Jesus att kalla på honom när Jesus står ute på vattnet så gör jag det. Jag ber om att min blick ska fästas på Jesus så att jag inte kollar på vågorna och sjunker men om det ändå skulle hända så vet jag att Jesus är där med sin hand för att dra upp mig. Självklart får jag vara ledsen för det gör fortfarande ont att lämna allt här. MEN. Jag är inte ensam det vet jag. För Gud är med mig.