Det som jag innan såg fram emot börjar jag nu få ångest inför istället. Igårkväll brast det för mig och jag grät, jag skrattade och grät där efter igen. Det var som att jag hade värsta känsloströmmarna helt från ingenstans, eller ja, jag insåg att jag faktiskt snart inte längre kommer vara här borta i Bolivia. Snart är jag hemma. Jag vill. Men jag vill ändå inte.

 

I helgen som var hade vi en ledig helg, vår sista. Mycket av det vi hade planerat blev inte som planerat men Kristina och jag var ute och tog kort en dag, en dag åkte vi och badade på ett dyrt hotell. Helgen blev bra och det blev en blandning av soffahäng och utflykter, vilket var extra skönt då jag behövde vila upp mig från förkylning. 

 

Idag skedde ännu en utflykt. Istället för hembesök på praktiken så åkte vi utanför Quillacollo för att gå till ett vattenfall, även om det var utsikten som var grejen. Jag mådde faktiskt inte så bra idag. Mycket efter gårkvällen gjorde att jag idag mådde väldigt dåligt men efter mycket om och men så åkte jag på praktiken vilket jag nu i efterhand verkligen inte ångrar. Utsikten var så fin! Vi fick gå en hel del och på dit vägen i uppförsbacke och nedvägen nedför och ja, även om vi nu har vart på över 2000 meters höjd sedan September så är det jobbigt att gå i uppförsbackar här. Men utsikten var. SÅ. FIN. Denna dag var en jättebra dag och jag hoppas att de resterande dagarna verkligen blir något alldeles extra. Jag skickar med en bild.

/Linnea