Helgen har på ett sätt varit väldigt händelserik. I lördags på morgonen åkte vi in till Cochabamba för att vara med på Faníca. Vi var utanför en stor kyrkogård och hängde med barn som jobbar på kyrkogården. Massor med barn som på olika sätt har hamnat där. Det var också händelserikt genom att Trufin vi åkte i (en liten minibuss typ) bestämde sig för att släppa av alla passagerare vid terminalen i Cochabamba så vi fick gå sista biten till kyrkogården och försöka hitta rätt. Vi visste i alla fall att berget jämte inte var något vi skulle besöka, titeln "knarkberget" låter inte så lovande.

Under eftermiddagen var vi bjudna på ett bolivianskt bröllop. Hela församlingen var bjudna och det var en fin vigsel. Det fanns inslag som var likt ett svenskt bröllop men det var väldigt annorlunda ändå, men fint. Vi gick hem två timmar för att senare åka till bröllopsfesten när brudparet hade fotograferats färdigt. Bröllopsfesten var lite annorlunda än vad jag var van vid också. Massor med folk. Inget som egentligen hände under en lång tid men det fanns massvis med popcorn och läsk. Vi fick mat till att äta med händerna, också något nytt. Plus det att man måste äta upp den maten man får, för att lämna mat är en förolämpning. Jag åt inte upp allt, så jag var inte så boliviansk av mig. Jag fick dessutom komma upp jämte brudparet framför kameror och stor publik för att be på svenska för maten. Jag var otroligt nervös så jag kan inte lova att det var en jättebra bön direkt, men tur är väl att det inte spelar någon roll för Gud. 

Efter maten var det dags för hela havet stormar. Ett antal personer från publiken fick tillsammans med brudparet dansa omkring medan ett liveband spelade och skulle snabbt som attan ta en stol så fort melodin slutade. När det var dags för att lämna presenter/pengar så ställde sig alla på ett stort led. Man gav presenten och tog sedan konfetti och hällde det över bruden och brudgummen. Själv fick man också konfetti på sig. Jag gav pengar, vilket många gör, och det skulle hängas med en nål på brudens klänning. Det konstigaste var nog att efter att man gett presenter fick man själv tillbaka något. En 2liters läsk och en påse poppade stormajs. Det blev en bra kväll men jag var helt slut när jag kom hem. Jag hade sovit dåligt natten innan, vilket jag för övrigt gjort de senaste dagarna.   

Jag vet inte varför. Men det är jobbigt att vara iväg, jag tycker det. Jag vet inte vad jag ska göra här i nästan 8 månader till. Jag tycker det är jobbigt att vara ifrån familj, pojkvän och vänner och jag tycker det är jobbigt att vara här när allt inte går som man trott. Jag vet att Gud sände mig hit, men kanske gjorde han det för att jag skulle förstå att det inte var någon missionär utomlands jag skulle bli. Inte för att jag riktigt är det, men kanske är inte den sortens grej min grej ändå. Skulle jag åka hem efter halva tiden så är det inget misslyckande får då har Gud bara visat mig att jag inte skulle gå den vägen och då är det en vinst. Jag känner bara att mitt hjärta för det jag brann för i Sverige, bara har styrkts och börjat brinna ännu mer. Det är Sverige jag brinner för och hur ska jag kunna använda det när jag är här? Faníca är en bra grej, det är även kyrkan här och allt annat vi gör. Men det är jobbigt när man inte riktigt känner för de grejerna och Gud ändå har kallat hit en. Vi får se.

Idag börjar en ny "skol"vecka och vi får se vad som händer. Vi hade ledig dag igår, vilket verkligen behövdes. Emanuel, Kristina och jag åkte in till Cochabamba och strosade runt. Nu får vi ta var dag som den kommer och se vad som händer.