På söndag är det bara en månad kvar tills jag återigen är på svensk mark. Alltså en månad. Typ. Det är sjukt! Det gäller att nu ta vara på varje stund som är kvar. Jag tänker inte ljuga. Jag ser verkligen fram emot att få komma hem. Jag ser fram emot ett glas mjölk, att spela piano, att gå ut på promenad i skogen. Framförallt ser jag fram emot alla människor. Men samtidigt som jag vill åka så vill jag det ändå inte. Tiden här i Bolivia har inte alltid varit lätt. Det är mycket som är svårt här på andra sidan jorden men samtidigt så finns det så otroligt mycket här som jag kommer sakna sen. 

 

Idag tog Kristina och jag en trufi upp till Paraiso som är i utkanten av Cochabamba. Dit åker vi ofta vid våra hembesök med Fanica för att många fattiga barn jobbar på kyrkogården inne i stan bor där. Det är fattiga områden men utsikten därifrån är fantastisk. Vi åkte dit tillsammans för att kolla oss omkring men också för att ta kort. Det blev en mysig dag som avslutades med finmiddag på en resturang som heter Paprika. 

 

Denna helgen som nu kommer så har vi våran sista lediga helg. I Bolivia vet man aldrig om det blir som planerat, så vi får se vad som kommer ske. Men jag tror absolut att helgen kommer bli en bra helg. Jag har under den senaste veckan vart förkyld och mått fruktansvärt dåligt så för mig får helgen också bli en tid att koppla av och bli helt frisk. 

 

Skickar med några bilder. Kram/