Det känns som om tiden har gått väldigt fort. Dagarna detta året har bara sprungit iväg och vi är redan nu inne i årets andra månad, februari. Jag börjar inse att jag snart är påväg hem och mina känslor är verkligen blandade. Jag ser fram emot att få ta en riktig dusch, att få sova i min egen säng, att få spela piano, att få äta "svensk"pizza(om det nu finns någon svensk sådan), att få gå ut och gå, att få ha mina "vanliga" kläder. Ja. Listan är lång och jag ser verkligen fram att få komma hem. Jag ser mest fram emot att få träffa alla människor som jag saknar något otroligt men också att få göra allt det där andra. Samtidigt så vill jag ändå vara här, här i Bolivia. För samtidigt som jag tycker det är jobbigt att vara här, så tycker jag också om att vara här. Trots att det finns saker som jag gärna skulle ändra på med mitt liv här, så tycker jag ändå om mitt land här borta. Jag trivs ändå, även om jag vet att jag i framtiden inte ska bo här borta. Och det är väl det som berör mig lite ändå.

 

För varje dag som går här borta i Bolivia så förstår jag mer för varje dag som går att det är i Sverige min dröm och min längtan befinner sig i. Jag har växt upp med Bolivia på ett sätt och det har alltid varit en ganska stor del av mitt liv. Mina farföräldrar jobbade här i Bolivia. Mina föräldrar jobbade i Bolivia. Jag föddes i Bolivia. Trots det att jag bara var ett halvår när mina föräldrar och jag flyttade till Sverige så har mina föräldrars och mina farföräldrars missionsliv påverkat mig en hel del. Som liten var jag säker på att jag skulle vara missionär och att jag i framtiden en dag skulle till andra sidan jorden för att även jag missionera ute i Bolivia. Jag tyckte ändå att jag brann för mission. Jag har under min uppväxt varit på massvis med konferenser och när en konferens hade ett seminarie om mission så befann jag mig där. Helt plötsligt befann jag mig ändå i Bolivia, på andra sidan jorden, och testar på missionslivet. (Jag vet att det inte är samma sak att vara missionär som att gå Testa Mission, men ni fattar kanske vad jag menar ändå). Ärligt talat vet jag inte om det var jag själv som ville det eller om det var att jag kände att jag ville göra det pågrund av denna bakgrund. För nu är jag här och för varje dag som går så vet jag att det inte är här jag ska vara. Det finns en annan mening med mitt liv och jag tror att Gud har en annan plan för mig än att jag ska vara missionär ute i något annat land. 

 

Jag menar, jag brinner ändå för mission. Jag tror bara att jag inte är kallad till att befinna mig i ett annat land. Jag har förstått att mitt hjärta inte ligger i Bolivia. Mitt hjärta är i Sverige och för alla de kyrkor och kristna som finns där. Men samtidigt också hos alla de människor i Sverige som fortfarande inte har fått lära känna Jesus. Jag visste från början av detta år att Gud kallade mig till Bolivia för att gå Testa Mission och jag visste att Gud hade en plan för det. Jag tror inte att min tid här har varit till spillo, nej absolut inte. Jag tror däremot att det var nödvändigt för mig att få komma hit och att få upptäcka det jag verkligen längtar efter. Jag trodde från början att missionslivet utomlands var något som Gud hade planerat för mig, och ja jag är här nu, men jag vet idag att det finns något större och jag är så glad att jag faktiskt fått förstå vad mitt hjärta faktiskt vill. 

 

Nu är jag här och jag har över hundra dagar kvar tills jag kommer hem. Vad framtiden bär vet jag inte. Jag vet vad jag vill men nu är jag här. Jag har alltid brunnit för att undervisa och skriva. För ett år sedan snart, så skrev jag ett inlägg på min blogg www.iamsure.blogg.se som handlade om Guds vilja. Om att vart jag än går så kan jag hitta Guds vilja, att jag kan hitta gräs vart jag än är. För Gud är ändå med mig i mitt liv. Frågan är bara vart gräset är grönast och vart Guds vilja är som störst. Så även om jag vet och tror att Gud har en plan för mig i Sverige så vet jag ändå att Gud är här och att jag fortfarande kan göra saker för Gud även i Bolivia. Det är ändå ganska svårt när ens hjärta brinner för en sak och man gör något annat, men jag får ta en dag i taget, ett steg i taget. Göra det jag kan för att ändå växa och komma närmre Gud. Jag vill ändå det. Även om jag är dålig på det. Jag vill ändå göra det jag kan för att ära honom i här min vardag. För nu är det här jag är och kommer att vara ett tag till framöver. 

 

Jag skulle gärna vilja ha lite förbön för just det där. Jag vill att ni ska be för den längtan som finns i mitt hjärta, men främst att ni ska be för tiden som är kvar. Att jag varje dag ska ha blicken fäst på Jesus. Inte att jag bara ska se framåt och längta efter det som komma skall, utan att jag ska få se hur jag bäst kan få tjäna honom med tiden som är kvar, där jag är idag.

Tack, frid!/Linnea