Idag är det 132 dagar sedan jag tog flyget från Sverige till Bolivia och idag är det 132 dagar kvar tills jag tar flyget tillbaka från Bolivia till Sverige. Halva tiden har gått och innan jag åkte såg jag fram emot att få komma hit men aldrig trodde jag att det hade kunnat bli så jobbigt som det faktiskt varit hittills. Tiden har bestått av bra dagar men också av dåliga. Livet är inte alltid hallonpaj och det vet jag ju sedan innan. Att följa Jesus och att gå dit han säger till mig att gå är inte alltid lätt heller, även om det är rätt. Jag känner mig ibland som Petrus som ropade till Jesus på vattnet att kalla på honom om det var han som gick på vattnet. Jesus kallade på honom och Petrus gick ut på vattnet, och det gjorde jag också. Men jag tror att jag liksom Petrus ibland släppte blicken från Jesus för en sekund och istället började kolla på vågorna omkring och då började sjunka. Det tror jag att de flesta kristna gör ibland, eller så är Petrus och jag de enda. Det händer ibland då det stormar för mycket runt omkring en men målet är ju att det inte ska vara så. Målet är ju att huset ska få vara byggt på berggrund, på Jesus, och trots att vind efter vind kommer så faller inte huset utan det står kvar. Det är det vi får sträva efter i våra liv, att bygga det på Jesus. För är det honom du tror på och vill följa så behöver du bygga ditt liv på Jesus. Men skulle du släppa blicken och kolla på stormen runt omkring så är det inte kört för Jesus sträcker ut handen åt dig där i vattnet och hjälper dig. Vi är ju trots allt människor, men vi har en stor och mäktig Gud och det får vi inte glömma.

Jag är ändå tacksam för dessa 132 dagar som jag har fått vara här och jag är också tacksam för de 132 dagar som nu ligger framför innan jag åker hem igen. Jag har lärt mig oerhört mycket dessa 132 dagar och jag hoppas att de 132 dagar som är kvar ska lära mig ännu mer.(Fast förhoppningsvis på ett annat sätt). 

Månaden som har gått har fått bestå av många händelser och äventyr. Min familj kom i mitten av december för att hälsa på. Jag hade då en skolvecka kvar innan jullovet och den veckan var fylld av matkasseutdelningar till familjer runt om i stan som inte har så mycket pengar att köpa mat för. Matkasseutdelningen var verkligen så häftig. Glädjen och tacksamheten som dessa människor utstrålade går inte att förklara med ord. Vi fick hjälpa mer än 120 familjer så ett stort tack till dig som var med och gav pengar. Dig är jag verkligen tacksam över. 

När jullovet började så påbörjade min familj och jag en resa. Vi spenderade några dagar i La Paz, en vecka i Santiago i Chile, några dagar i Cochabamba och i Santa Cruz och slutligen några dagar i Villamontes. Jag fick en oerhört bra tid med min familj. Vi fick träffa vänner och umgås med dem men också ha kvalitetstid med varandra i familjen. I fredags åkte min familj hem och befinner sig nu i Sverige och jag är här själv, men jag har ju mitt team.

Min skola har börjat nu och vardagen är tillbaka. Halva tiden har gått och halva är kvar och jag hoppas på att tiden som är kvar får betyda mer än jag någonsin hade kunnat tro. Be gärna för det.

Frid/.Linnea Sandgren