Om två dagar påbörjar jag min resa hem och sätter mig på det första flyget mot Sverige. Det är idag 261 dagar sedan jag åkte hemifrån, vilket betyder att jag inte har vart i Sverige på hela 261 dagar. Om fyra dagar är jag hemma som om ingenting har hänt, fastän allting har hänt. Det känns som att tiden där hemma har stått still fastän det verkligen inte har det. Det har gått 261 dagar och det är väldigt mycket som har hänt på bara 261 dagar. Jag har vart borta och bott här i Bolivia i 261 dagar. Jag visste faktiskt inte vad jag trodde vi skulle hända under min tid här, men jag trodde aldrig att det skulle få påverka mig så mycket som det faktiskt har gjort. Men kommer folk att märka det eller kommer deras bilder av den jag var innan ta över helt?

 

Jag känner mig glad, jag känner mig ledsen. Jag känner mig överlycklig, jag känner mig förtvivlad. Jag känner så mycket känslor samtidigt som jag känner mig väldigt tom. Jag vet att jag kommer att må bra samtidigt som jag vet att jag verkligen inte kommer att må bra. Det är så blandat och det är så svårt. Vad är det egentligen som är rätt att känna? Vad borde jag känna? Jag känner mig så delad och det gör det så svårt. Jag vill hem men jag vill inte hem. Jag vill vara kvar samtidigt som jag inte vill det. Det gör ont helt enkelt.

 

Det finns så mycket jag ser fram emot i Sverige och det finns så mycket som jag kommer att sakna här. Om du frågar oss i teamet vad som har varit bäst och vad som har påverkat oss mest, så kommer du få olika svar från alla. Vissa av oss har älskat praktiken på Fanica/Soani, andra inte. Vissa av oss har älskat vår kyrka och verkligen blivit en del av del, andra inte. Det finns mycket som har påverkat mig ändå, även om jag inte haft så lätt att hitta min plats någonstans. Jag älskar verkligen detta land, Bolivia. Det är mitt land, fast ändå inte. Bolivia har varit, är och kommer alltid vara en del av mitt liv och den jag är. Även om det kanske för dig är svårt att förstå. 

 

Jag tar en dag ledigt idag för att för sista gången kunna njuta av kaoset, människorna, klimatet och naturen. Om två dagar åker jag hem och om fyra dagar är jag hemma. Även om det gör ont att lämna så ser jag fram emot att få komma hem. Jag ser fram emot att få träffa dig och alla andra. Det kommer bli bra, jag vet det. Det kommer bli bra tillslut. Men var gärna med och be för det. Det kan jag behöva. 

Kram/Linnea Sandgren